Träffade en kompis från förr igår. Avspänt och trevligt på byns hotell. Det är många år sedan vi umgicks regelbundet men det kändes inte igår. En timme blev två som blev tre som blev nästan sju timmar.
Hon berättade om saker som hänt henne och hennes familj under de år jag bott borta, och jag drog min historia. Att hon överhuvudtaget ens står på benen är en gåta. Men jag ska inte skriva om henne här, det får hon göra själv någon annanstans.
Eftersom jag nyligen separerat så föll det sig naturligt att vi bl.a. pratade om mig och mina kärleksrelationer, och det är så förbannat nyttigt att höra hur någon utomstående ser på saker och ting. Jag tycks ha en tendens att misslyckas radikalt i valet av män men vad är det som gör det?
Självfallet ser jag delar hos mig som kan vara orsaken, men är det inte sorgligt om ett sprucket förhållande beror på att man är godhjärtad och litar på sin partner? Jag är nog också alldeles för omhändertagande. Jag är van att klara mig själv och därigenom löser jag mycket på egen hand, ett hot mot manligheten kanske? Ömsesidig "egentid" är också viktigt för mig...hemskt. Jisses, det kanske bara är jag som är orsaken till att relationerna spricker trots allt?
Nej, jag får nog bli lite mer av en jagklararmigintesjälv-bitch så får jag nog en eventuell ny relation att fungera...fast just nu är jag allergisk mot män så än så länge kan jag vara mig själv. :)
Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar