Beslutsångest

Ögonlocken känns tunga som bly men ändå är jag inte direkt trött. Jag vet att träningspasset börjar om en timme men det känns som att energin är slut. Ska jag packa träningsväskan och åka ändå eller ska jag tillåta mig att ta det lugnt och därmed få ångest senare idag över att jag INTE varit iväg..Åhhh va trött jag blir på mig själv!

Just nu kan jag mycket väl tänka mig att krypa ner i soffan och se på film en stund för att sen åka ner på byn och besöka höstmarknaden. Men samvetet gnager. Har inte tränat sedan i tisdags. Dör jag av att låta bli? Nä, förmodligen inte.

Får sätta mig och fundera lite...har ju en stund på mig.

Bon Jovi

Valtider

Det kan inte finnas någon som missat att det är valdags snart antar jag? Är det inte Åkesson som står i fokus så är det Wetterstrand, Olofsson, Sahlin eller Ohly. Jag vet inte hur andra blir påverkade men själv blir jag så förbannat trött på allt prat så tarmarna vänds ut och in, ögonen rullar runt och håret blir grått. Men självklart kommer jag att rösta. Nej, jag kommer inte att skriva mer om riksdagsvalet. Jag har aldrig gjort det förut och ser ingen anledning att börja nu. Däremot ska jag se över mina egna val.

För några år sedan var jag, som så många andra Svenssons, ganska bitter, såg problem istället för lösningar, tyckte synd om mig själv för allt och inget, gjorde en del (ganska många) dåliga val osv. Men det kom en vändpunkt. Om någon av mina gamla läsare hittat mig här så kommer resten av det här inlägget att bli lite av en upprepning från förr, så antingen läser ni inte mer nu eller så får ni en flashback. Enkelt, eller hur?!

Anyway...

Min vändpunkt kom när jag började umgås med Tomas. En person som jag inte var särskilt imponerad av...lindrigt sagt. Jag tyckte att han var en dryg jävel med ett ego lika stort som Globen och honom skulle jag minsann inte prata med om det inte var absolut nödvändigt. Jag minns faktiskt en gång när vi sågs på videobutiken i Arvika och han säger "Vi kanske kan sammanstråla och grilla någongång i sommar", självklart svarade jag att det skulle vara väldigt roligt, medans jag i hjärnan formulerade alla möjliga ursäkter jag kunde använda mig av om han skulle få för sig att höra av sig...Han ringde aldrig.

Jag tror att det passerade ett år eller två innan våra vägar skulle korsas på riktigt. Jag hade separerat och kom åkandes från Karlstad med min nya dator i baksätet när tanken slog mig att jag eventuellt skulle behöva hjälp med installationen. Och vem ringer jag till utav alla människor i Arvika om inte till honom! Och det blev, som man säger, startskottet för vändningen i mitt liv.

Få personer i min omgivning är så brutalt ärliga och ifrågasättande som T. Det har varit massor (och då menar jag verkligen MASSOR) av traggel om hur jag tänker, varför jag gjort de val jag gjort i mångt och mycket, han har fått mig att gråta och skratta hysteriskt och han fick mig t.o.m. att åka till London och vandra på glödande kol! Yeah, that´s right...I´m a firewalker (diplom finnes om någon betvivlar det hela).

Hursomhaver...Jag började inse att jag var fast i mitt tänkande och att backen började luta jäkligt mycket nedåt. Känslan var inte särskilt frän. Min irritation mot Tomas berodde med största sannolikhet på att han visste exakt vilka ömma tår han skulle kliva på. Han lämpade över böcker till mig (som han sen frågade vad jag tyckte om så jag var alltid tvungen att läsa dom), tjatade, ifrågasatte, drog med mig på föreläsningar, tjatade ännu mer...

Och utan tvekan hade jag inte varit där jag är idag utan honom.

Jag väljer att se möjligheterna istället för svårigheterna.
Jag väljer umgänge med människor som gör mig glad.
Jag väljer vad jag ska göra, när det ska göras och hur det ska göras.
Jag väljer...jaaa, jag väljer massor av saker men framförallt så väljer jag att vara mig själv.

Min röst år 2010 lägger jag på mig själv.




PS. Inlägget som skrevs den 5:e september har inget att göra med Tomas. Det känns som en god idé att berätta det. DS.

Det är lätt att vara efterklok...eller?!

Såhär i efterhand så vet jag inte vad som var bäst. Att jag drack Irish Coffee och därmed inte kunde köra bil eller om följden av alkoholintaget, ett 6 timmar långt telefonsamtal, var det bästa. Ett snäpp vidare i utvecklingen kom vi iallafall.

Det sätter sina spår ett sånt där maratonsamtal. Ett stort FAAAAAAN när man vaknar och inser att man sovit och därmed missat sms. Chansningen man gör när ett svar skickas flera timmar senare. Alla svordomar man vräker ur sig när telefonen envisas med att vara tyst. Jag tror jag vet varför, men det hjälps inte.

Få personer kan få mig att bli så glad, irriterad, frustrerad, trygg, fundersam, nöjd och massa annat som denna. Och när jag känner så, då är jag fast.


På gott och ont.

Ett nytt seriöst försök.

Det gick som vanligt med bloggandet. Inge vidare. Just nu ångrar jag halvt ihjäl mig för att jag raderade min första blogg. Varför liksom?! Anyway. Jag ska göra ett seriöst försök igen att plita ner några rader med jämna (och inte så långa) mellanrum. Jag vet ju att det här är min terapi och att göra anteckningar på FB vill jag inte.

Såå...vad händer i livet då?

Jobbar - jepp
Kidsen i skolan - jepp
Tränar - jepp
Grannen är a pain in the ass - jepp


Ungefär så ser livet ut. Jättefränt. Inte.

Just nu ser jag fram emot en helg i Karlstad i slutet av september. Hockey och utgång är det tänkt. Välbehövligt.

Måste skriva ett annat inlägg nu.

Peace!