Såhär i efterhand så vet jag inte vad som var bäst. Att jag drack Irish Coffee och därmed inte kunde köra bil eller om följden av alkoholintaget, ett 6 timmar långt telefonsamtal, var det bästa. Ett snäpp vidare i utvecklingen kom vi iallafall.
Det sätter sina spår ett sånt där maratonsamtal. Ett stort FAAAAAAN när man vaknar och inser att man sovit och därmed missat sms. Chansningen man gör när ett svar skickas flera timmar senare. Alla svordomar man vräker ur sig när telefonen envisas med att vara tyst. Jag tror jag vet varför, men det hjälps inte.
Få personer kan få mig att bli så glad, irriterad, frustrerad, trygg, fundersam, nöjd och massa annat som denna. Och när jag känner så, då är jag fast.
På gott och ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar